Para los que vinieron antes que nosotros

Igår hängde vi på Cementerio de La Recoleta, en gammal kyrkogård mitt i stan. Det är riktigt skumt att gå in där och den gjorde mig riktigt filosofisk. 

Som ni ser är det gata efter gata kantad av mausoleer. Presidenter från förr. Gamla familjer. Nyare tillskott. Flera kvarter bara med döda. Först när jag gick in tyckte jag att det var konstigt, men sen när jag tittade längs en av gränderna kom jag att se framför mig hur denna mausoleums-gata var som vilken gränd som helst; att spöken bodde där och tittade in hos varandra på te. Då verkade det till och med lite mysigt. 

När jag vandrade runt där tänkte jag också på hur fascinerande det är att vi människor gör såhär. Vi begraver varandra och återkommer till den graven resten av våra liv. Trots att den personen inte lever längre. Även folk som inte tror på ett liv efter detta besöker gravar och hedrar ett minne. Jag tycker att det är spännande. Människan är ett väldigt konstigt djur. Vi gör ju samma sak över hela jorden men det blev mer tydligt när jag gick runt bland små hus byggda för döda. Och vilka hus sedan! Några av de där var inte billiga, för att inte tala om hur mycket det kostar att över huvud taget få begravas på den "kyrkogården". Jag tänker på att trots allt detta kommer även dessa gravar en dag glömmas bort. De kanske finns kvar lite längre än andra, men en försvinner de och då spelar det inte någon roll hur mycket pengar man lade ner på att bli ihågkommen. 

För att fortsätta temat kring folk som är döda (japp, idag är jag munter här på bloggen) besökte vi idag en båt. Mycket spännande. På båten hittade vi detta: 

"Skrivelser på språket svenska tillhörande Doktor Gösta Bodman. Antarktis 1903"

"Stockholm den 3 November, 1901. Min kära Gösta! En innerlig och vänlig helsnings sänder jag dig härmed. Att saknaden efter till kära hem kommer att göra sig kännbar inser jag allt för väl, men, med friskt mod, god hälsa och god förtröstan..."

För mer än hundra år sedan var denne Gösta med på den första svenska Antarktisexpeditionen. Deras skepp förliste den 12 februari 1903 och de blev kvar på Antarktis till 8 november när det här Argentinska fartyget hittade dem. Hur häftigt är inte det? Jag blev träffad av lyckönskningarna i brevet. Det kändes/känns tryggt på något sätt att för hundra år sedan var någon annan ute på äventyr och kände sig lost och långt hemifrån, precis som jag gör nu. Och Gösta hade dessutom bara brev! Jag skypade med min kära föräldrar senast idag! Så när jag känner mig nere och långt borta ska jag tänka på Gösta, han får ta och bli min medresenär här på resan.

Chau!

P.S. Vet ni en annan sak jag tänkte på i kyrkogården: most epic location for a zombie movie.